Men det ordnar väl sig tillslut...?

Fick panik i morse. Joline var inte sitt vanliga jag utan mammig och gnällig och missnöjd, som man kan vara alltså när man har en tand som kliar. Jag hade jättemånga kapitel olästa och ett mycket viktigt samtal om en mycket jobbig sak att ringa som hängde och tyngde på mina axlar. Det finns ingen som kan beskriva hur otillräcklig och liten jag känner mig idag. Att det aldrig kan vara helt bra.

Iaf så fick min underbara sambo och min otroligt fina syster mig att vända på det hela och all energi som gick åt till att vara ledsen lade jag ner i mitt skolarbete efter jag kommit in från promenaden och Joline somnat. Så nu är alla frågorna klara och mailade!

Jag törs inte ha några förhoppningar eller planer på något numera, för ingenting blir så som man hade tänkt ändå har jag märkt.

Nu är det bäst att jag börjar med lunchen innan Joline vaknar.